STURE OCH ASTRID

[slideshow_deploy id=’3873’]

Vad skulle Minas vänner göra utan sådana vänner som Astrid och Sture

När Minas vänner gjorde första långseglingen med Mina 2009 var första hamnbesöket i Mariestad, kommunen där Mina hört hemma i så många år. Ryktet om vår ankomst hade spridit sig och på kajen stod två personer, som är ett levande bevis på att Minas långa historia som fraktskuta är högst verklig. Sture, som var skeppare på Mina under 1950-talet, var först lite avvaktande inför allt ståhej om en gammal skuta, som på hans tid var allt annat än i det goda skick hon är nu.
Astrid däremot hade bakat en tjusig jordgubbstårta till hela besättningen. Sture mjuknade senare och följde med oss, tillsammans med brodern Lennart, till Kristinehamn, båda till synes nöjda och glada.

Minas vänner riktar ett varmt tack till Sture och Astrid Andersson och de anhöriga, för den omtanke som  visats skutan och föreningen, genom de gåvor vi mottagit till Stures minne. Det var Stures egen vilja.  En av Minas bästa vänner har lämnat oss under 2014. Sture var den siste skutskepparen på Mina och lämnade henne 1959. På äldre dagar kom Sture och hans hustru Astrid att bli trogna besökare på alla möjliga platser där Mina la till.  Senast i somras dök de upp på Mina i Skärhamn. Tack Sture för den inspiration Du gett oss, med dina kunskaper och den erfarenhet och minnen Du delade med oss nybörjare.

Photos: Mats Johansson from Sweden. 

En kopp kaffe hos f.d. Minaägaren och skepparen Sture och hans hustru Astrid

fika med astrid och sture nov 13nr5De grå molnen låg tätt över hustaken denna novemberdag när vi knackade på hos Sture och hans hustru Astrid på Hantverkargatan i Mariestad. -Nämen hej, välkomna in, passar det med en kopp kaffe. På väg in till kaffebordet passerar vi hallen med en massa tavlor med båtmotiv. Vid fikabordet finns t.o.m. en modell av Mina. Man känner verkligen att man är hemma hos en skeppare. Astrid häller upp gott kaffe. Sture lägger fram ett antal faktapärmar om Mina.

[caption id=”attachment_3306″ align=”alignright” width=”300″]cropped-Mina_2VKr.web_.jpg Ca 1945[/caption]

Vi pratar en stund om gemensamma bekanta i Brommösund där vi varit sommargrannar en gång i tiden. Innan vi ätit halva bullen är vi inne på det stora ämnet Mina. Sture var ju ägare och skeppare till segelskutan mellan 1954 till 1963. Astrid var också ofta med på Mina.

Dramatisk grundstötning. Sture berättar livfullt om hur man skeppade pappersved från Otterbäcken till Vargön.
Om de slet hårt kunde de hinna med tre vändor på en vecka. Ibland kunde resan bli extra dramatisk. Den 15 november 1955 hade de som vanligt lastat Mina i Otterbäcken men fick ligga kvar eftersom vädret var dåligt. Med på resan var också Stures kusin Ingvald Blom. Efter två dagar kunde de gå genom Östersundet vid Torsö till Mariestad och väntade in sjörapporten klockan fem på eftermiddagen. Då var vädret bättre och de bestämde sig för att gå vidare mot Vargön. Det var ganska kallt och de frös i styrhytten, därför tände de en blåslampa för att hålla uppe värmen.

De byttes av vid rodret var fjärde timma. Ingvald somnade på

Sture o brodern Lennart på Miona 2009, på gång från Mariestad - Kristinehamn. Foto: Eva Magnil

Sture o brodern Lennart på Miona 2009, på gång från Mariestad – Kristinehamn. Foto: Eva Magnil

britsen och när det blev riktigt varmt så somnade även Sture som skötte rodret. Lite senare väcktes de av att Mina gick på grund. Båten läckte och sjönk fort med aktern, så skeppspapperna fick räddas snabbt ur kajutan. Med hjälp av livbåten började de i mörkret ro mot land men utan att veta riktigt var de var, på denna tid fanns det ju inte gps och radar var båten inte utrustad med. De rodde mellan holmar och skär i flera timmar mot ett ljus i söder som sedan visade sig vara varvet Trelle på Kållandsö.

När de kom iland på natten knackade de på närmsta huset och där bodde varvsägarens dotter som visade dom till sin fars hus intill. De fick kaffe och några timmars vila och sedan hjälp att lasta över lasten till m/f Carmen av Kållandsö. Mina bogserades in till varvet där resten av lasten lossades. Förutom de reparationer som gjordes så byttes också motorn ut till en tvåcylindrig modell av märket Bolinder-Munktell på åttio hästkrafter.

Astrid_Sture

Mina var Astrid o Stures första gemensamma hem.

Romantik på Kållandsö. Mina blev kvar på varvet till början av augusti 1956 och räkningen slutade på 74.000 kr varav försäkringsbolaget stod för 12.000 kr. Under denna tiden träffades Sture och Astrid på varvet. Hon jobbade som hembiträde hos Stig Jonsson som var son till varvsägaren. Stig hade flera barn och en dag kom hon till tvättstugan med några av dem. När hon ropade på ett av barnen som hette Sture kunde Sture inte låta bli att svara och sedan dess har de hållit ihop.

Astrid var långa perioder med som allt i allo på Mina. Hon gjorde allt från matlagning till att då och då styra skutan vilket inte alltid var så lätt när sjön gick hög. Astrid minns första julen ombord när man fick skrapa bort isen från rutorna. – Besättningen var som en liten familj. Vi låg i Göteborg vid Lilla Bommen och delade ut julklappar och klädde en gran.

Sista fraktresan Under 1958 seglade dom till den tjugonde

Efter förbyggnad på Trelle 1956.

Efter förbyggnad på Trelle 1956.

december då dom mönstrade av för vintern i Göteborg. Sture och Astrid bodde kvar på Mina och firade återigen jul ombord. Till islossningen i mars 1959 tog de extra jobb för försörjningen. Sture körde gaffeltruck på Volvo och Astrid jobbade på Palace Hotel. Det var ett händelserikt år, på midsommarafton gifte de sig och på hösten föddes deras dotter Eva. Under året gick de mest på norska, danska och tyska hamnar.

På en resa från Norge till Vättern i början av augusti exploderade motorn vid Hindens rev i Vänern. En vikt från vevaxeln lossade och dansade runt i vevhuset och det var inte mycket kvar av motorn sedan. Den andre delägaren var inte så intresserad av att kosta på Mina så mycket så hon lades vid Trelleviken på Kållandsö och såldes till en köpare i Göteborg 1963 för 3.000 kr. Sture fortsatte som skeppare på en del fraktbåtar under sextiotalet och avslutade sin yrkesbana med att köra Torsöfärjan i drygt tjugo år.

Minavännerna Bengt och Lars Enerstål