Minas nära förlisning

Stormnatten när MINA höll på att slås i krasch mot branta klippor utanför Englands kust. Läs den spännande historien med autentiska bilder tagna på plats av fotograf Birgitta Rydbeck.

Sommaren 1972 startade en drömseglats för en snart 100-årig tvåmastad skonare och tidigare fraktskuta. Resan planerades gå mot Danmark, Holland och Frankrike för att sen fortsätta över Engelska kanalen till Cornwall. Vidare upp mot Irland, runt Skottland och tillbaka hem över Nordsjön. Ombord fanns skepparen Per Engwall, hans kamrat Roger Wertzén och från början 14 seglingsvana ungdomar från Göteborg.

Men årets segelsemester med MINA, den åttonde för göteborgsungdomarna höll på att bli den sista. Vid Dodman Point, Cornwalls mest ökända ”skeppskyrkogård” var  MINA i hård storm nära att krossas mot de förrädiska klipporna. Här förliste även den stora oljetankern Torrey Canyon några år tidigare. Runt Cornwall finns nu ca 4000 skeppsvrak, som blivit halvöns förnämsta turistattraktion. MINA höll på att bli ytterligare en sevärdhet.

 

 

Med på  MINA  fanns fotograf Birgitta Rydbeck.                     

 

Per Engwall berättar:

– Vi hade haft fint väder hela tiden, Men väl ute i kanalen råkade vi en natt ut för hård storm. Först gick storseglet, sen rodret. Rorkulten hade gått av och vi började driva mot klipporna vid Dodman.

– Klippan såg otäck ut i gryningen. den störtade brant ner i havet och vi förstod att slutet väntade om vi gick mot klipporna. Vi såg många skeppsvrak utefter kusten. På toppen av klippan fanns dessutom ett stort vitt kors. Det var kusligt, minst sagt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Per fortsätter:

–  Men vi höll oss lugna. Efter någon timme kom livräddningsbåten från Falmouth som uppfattat vårt SOS och våra nödraketer.

– Då brast plötsligt ankarkättingen och vi drev redlöst mot klipporna. Nu gällde det livet.

Räddningsbåten uppfattade faran blixtsnabbt och rände rakt in i sidan på Mina. Skrek att vi måste överge henne och hoppa ombord på livbåten.

– Åtta av oss lydde, fyra pojkar och fyra flickor. Men jag och Roger vägrade. Vi tänkte aldrig på livsfaran. Bara att vi måste jobba på och rädda Mina. Vi lyckades hålla henne back med motorn samtidigt som livbåten höll henne med en tamp. Efter fyra timmar kom den holländska bogseraren Orinoco.

 

– Mina tog in vatten hela tiden. När vi kom in i Falmouth hamn var hon nära att sjunka. Då hade vi bara en hink att ösa med. Alla pumpar var sönder.

–  Vi låg i Falmouth i två veckor för reparation. Det blev rätt dyrbart, nästan alla inventarier blev förstörda. Det här äventyret har ändå inte avskräckt oss. Så fort vi rustat upp henne ordentligt väntar nya resor säger Per Engwall.